23 september 2007

Den sista kvällen


Snart blir där ute löven glesa,
pendylen slår - vi räknar slagen.
Det är för att du snart ska resa
vi gått förstämda hela dagen.

Vi går till bords, men utan hunger,
och våra andetag blir korta.
Var gång en vind bak rutan sjunger
är det för att du snart är borta.

I fönstret ligger tidtabellen;
vem hjälper oss att glömma tiden?
Vem tröstar oss den sista kvällen
för att vår sommar är förliden?

               av Hjalmar Gullberg

(Dikten har tonsatts (otroligt vackert) av Jeanette Leijon och passar så jävla jävla jävla väl in på den här dagen - den ordagranna tolkningen av texten, alltså, inte den metafysiska.)

1 kommentar:

Betty sa...

Gud vad sorgligt och vackert!